mammagerd

Nu är mormorveckan slut och jag har jobbat idag. Har tre veckors jobb och sen infinner sig min huvudsemester i fyra veckor.
Oj så trött jag har varit om kvällarna den gångna veckan. (Det måste finnas en mening med att kvinnan inte är fertil efter en viss ålder *L*). Men skönt trött, efter intensiva och oerhört härliga dagar. Vi har varit i lekparken nästan varje dag och de dagar vi inte varit det har vi (som Ebba säger) åkt tublerbana, vilket tydligen är oerhört spännande, en av dagarna till stan med kort besök på mitt jobb (måste ju få malla mig lite) och på stora leksaksaffären där vi köpte bil till minstingen, sparkcykel till Ebba och spel till de stora killarna.
Den andra tublerbanadagen åkte vi in till Sundbyberg för att köpa en "plåbbok" till Ebba. Hon har uppmanat både mig och Stefan att fylla på den och sen har hon "räknat" och "räknat" och lutat sig nöjt tillbaka och konstaterat "oj va Ebba har mycket pengar".
Robin var bara hos mig i två nätter, men jag är så glad över att han fortfarande vill delta i mormorveckan och det var så mysigt att ha honom här. Mathias har varit här med mig hela veckan och är en fena med småbarna. Dom kramar och pussar på honom (vilket är lite pinigt förstås - men liksom mysigt ändå) och Ebba säger stolt att "Mathias är min tompis"

Det har varit många skratt och mycket sång. Ebba sjunger ständigt och tycker ibland att mormor ska ge sjutton i att sjunga med "Nu vill jag inte höra dig sjunga mer mormor" och hytter hon med fingret.
Hon pratar från det hon vaknar till det att hon somnar, så mormor har haft skavsår i öronen nästan *S*.
En dag tyckte hon inte att mormor lyssnade tillräckligt uppmärksamt varpå hon tittade stint på mormor och sa "Hej hallå, jag heter Ebba, lilla damen".  Det är ju inte varje dag man blir kallad "lilla damen" så det tog jag som en komplimang.

Idag är det min födelsedag och när jag kom hem stod här 10 högskaftade ljuvliga röda rosor på bordet. *Tack min älskling*. Det har varit små gulliga överraskningar på jobbet också, en ljuvlig solros från min allra bästa vän, med orden: "den passar dig så bra". Jag blev nog lite rörd.  Sen var det sång och överraskningstårta på morgonen och trevlig fika med de närmaste kompisarna. Och så en mängd hälsningar både via facebook och via telefon från vänner älskade ungar och syster.
En fin dag alltså och nu sitter jag här och njuter av att ha en ledig kväll framför mig.
Kram på er
"Mams"

Den här veckan är min "mormorvecka".
Sen några år tillbaka har jag alltid haft en vecka på sommaren då mina två äldsta barnbarn varit hos mig. Förra året hade den äldsta "vuxit ur" mormorveckan och var på handbollsläger istället. I år är hon med en kompis Halland och har det säkert hur mysigt som helst. Men den näst äldste (11 år) kom ikväll, även om han inte stannar en hel vecka så har han ändå inte vuxit ur mormorveckan helt. :-) (Glad)
I år är min andra dotters två här på sin "mormorvecka" för första året (1 ½ och 2 ½ år drygt). Dom kom igår och även om dom inte är jättevana vid att sova borta så gick den första natten hur bra som helst och idag har vi haft en supermysig dag, tillsammans med min mans yngste (snart 12) som har varit en riktigt pärla och jag tror att han blivit något av en idol för småglina.
Han är så rar och mjuk mot dom och har hur mycket tålamod som helst.
Just nu tror jag ändå att han mår som allra bäst när mitt näst äldsta barnbarn kommit. Dom trivs superbra ihop och är riktiga polare.
I morgon ska vi försöka oss på att ha picknick om vädret tillåter och jag ser verkligen fram emot en dag med hela "unghögen". Dom fyller mig med energi och ser till att jag tänker på annat än jobb och istället fokuserar på det som är tusen gånger viktigare och absolut roligare.
Maken jobbar så han får haka på när han kommer hem.
Ha en fortsatt bra kväll och sov sen så gott!

Cyklade till golfängarna för att ha picknick. Först sken solen och det var varmt och skönt. Sen kom regnet, försiktigt till att börja med. Men gissa vilka som fick cykla hem i ösregn! Svensk sommar...

...tänk vad det är som egentligen behövs. För nån timme sen var jag så himla nere och så pratade jag med en av mina döttrar och fick återigen perspektiv på tillvaron. Det är ju de närmaste som betyder nåt, allt annat är bara sånt som i slutänden EGENTLIGEN är oväsentligt. Tack älskade älskade hjärtat mitt för att du satte perspektiv på min tillvaro.
God Natt!

...kommer jag igång med mitt bloggande. Har tänkt göra det länge men liksom inte orkat. Det konstiga är att det är när jag mår som mest dåligt som jag verkligen tar tag i bloggandet. Kanske behöver det för att få ut en massa tankar och känslor, inte vet jag.
Kort beskrivning. Jag har arbetat på samma ställe i så många år att jag nästan inte minns hur många :-). Har jobbat med olika saker och för det mesta trivts otroligt bra.. Brukade säga att jag har det roligaste och mest intressanta jobbet av alla. Att jag så gott som alltid gått från mitt jobb tillfredställd och med känslan av att jag jobbat mot allas våra gemensamma mål och att jag varje dag lärt mig minst en ny sak. Brukade alltså....
Just nu känns det definitivt inte så.
Har en mellachefsposition och jobbar med världens härligaste och bästa arbetskamrater i den grupp jag arbetar med, det har inte ändrat sig, snarare tvärtom.
Det som hänt är att jag sen ett par år tillbaka har en ny chef som tydligen bestämt sig för att hon definitivt inte tycker om mig. Allt "gammalt" dvs de instruktioner och beslut jag arbetat efter tidigare (från tidigare ledning) är, som jag tolkar det, något som jag ska "stå till svars" för. Hon ger instruktioner som endera är omöjliga att genomföra (för vilka jag får kritik förr eller senare) eller som ändras under resans gång. Allt det gör min situation omöjlig och jag tolkar det så, rätt eller fel, att hon vill få bort mig på ett snyggt sätt. Under hennes tid har 3 av 7 i min "position" slutat, antingen för att dom gått in i väggen eller för att dom valt att avsäga sig sitt uppdrag.
Jag har jobbat inom samma organisation i mer än 30 år,med olika uppgifter, och aldrig tidigare haft en chef som varit så oempatisk och aldrig känt det så som jag gör det nu.
Jag kämpar  varje sekund och minut för att inte bryta ihop men vet inte hur länge jag orkar. (Sååå himla kort beskrivning blev det verkligen inte....)
I mitt privata liv är jag rätt nygift (sen i mitten av mars) och vet att jag mött mannen i mitt liv, skulle inte kunna tänka mig livet utan honom. Han har samma typ av position i sitt jobb, som jag , fast i en helt annan typ av verksamhet. Det gör att jag har mer stöd hemma och det är nog min smala lycka.
Det finns naturligtvis andra lyckostunder i mitt liv.
Fick barn rätt tidigt i mitt liv (20 år) och har därför begåvats med ett antal barnbarn redan vid knappa 53 års ålder.
Mitt äldsta barnbarn, en tjej, kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag älskar henne mer än vad hon just nu vid 12 ½ års ålder kan förstå. Hennes lillebror är en tuff liten goding som är mycket mjukare än vad han vill erkänna. Jag älskar dem båda så mitt hjärta nästan brister,
Min dotter nr 2 har hittills begåvat mig med två små ljuspunkter i livet och dom fyller mig med energi, och som om det inte skulle vara nog så är jag så lycklig att det tredje lilla barnbarnet väntas till hösten och jag får glädjen att vara med om den lyckan en femte gång (känns helt otroligt).
Min "bebis" dvs min yngste har flyttat sisådär 18 mil ifrån mig och jag saknar honom varje dag, men vet att han är medveten om att jag finns med honom alltid i mina tankar och när han behöver mig.
Som om det inte år finns också min mans två yngsta hos oss varannan vecka. En tjej precis i början av tonåren och en kille som kommer ett år efter henne. Dom är mina bonusbarn i verklig bemärkelse. Han har också två vuxna (eller så) killar som jag verkligen bryr mig om och som är så himla gulliga med mig.

Sammanfattningen blir väl att jobbet just nu är bara "skit" men det privata livet är det som ändå fått mig att orka så här långt. Tyvärr är arbetet en så stor del av livet att jag inte alltid orkar tänka bort det och njuta av allt det andra jag har runt omkring mig. (Förutom familjen även några riktigt goda vänner och en stor härligt bullrig familj i övrigt bestående av syskon med familjer).
Men jag kämpar på för att uppskatta det goda och inte låta det andra ta över. Håll tummarna för att jag orkar och inte istället ger upp fastän det just nu känns som om det vore det enklaste att göra.
Kram
Mams