mammagerd

...kommer jag igång med mitt bloggande. Har tänkt göra det länge men liksom inte orkat. Det konstiga är att det är när jag mår som mest dåligt som jag verkligen tar tag i bloggandet. Kanske behöver det för att få ut en massa tankar och känslor, inte vet jag.
Kort beskrivning. Jag har arbetat på samma ställe i så många år att jag nästan inte minns hur många :-). Har jobbat med olika saker och för det mesta trivts otroligt bra.. Brukade säga att jag har det roligaste och mest intressanta jobbet av alla. Att jag så gott som alltid gått från mitt jobb tillfredställd och med känslan av att jag jobbat mot allas våra gemensamma mål och att jag varje dag lärt mig minst en ny sak. Brukade alltså....
Just nu känns det definitivt inte så.
Har en mellachefsposition och jobbar med världens härligaste och bästa arbetskamrater i den grupp jag arbetar med, det har inte ändrat sig, snarare tvärtom.
Det som hänt är att jag sen ett par år tillbaka har en ny chef som tydligen bestämt sig för att hon definitivt inte tycker om mig. Allt "gammalt" dvs de instruktioner och beslut jag arbetat efter tidigare (från tidigare ledning) är, som jag tolkar det, något som jag ska "stå till svars" för. Hon ger instruktioner som endera är omöjliga att genomföra (för vilka jag får kritik förr eller senare) eller som ändras under resans gång. Allt det gör min situation omöjlig och jag tolkar det så, rätt eller fel, att hon vill få bort mig på ett snyggt sätt. Under hennes tid har 3 av 7 i min "position" slutat, antingen för att dom gått in i väggen eller för att dom valt att avsäga sig sitt uppdrag.
Jag har jobbat inom samma organisation i mer än 30 år,med olika uppgifter, och aldrig tidigare haft en chef som varit så oempatisk och aldrig känt det så som jag gör det nu.
Jag kämpar  varje sekund och minut för att inte bryta ihop men vet inte hur länge jag orkar. (Sååå himla kort beskrivning blev det verkligen inte....)
I mitt privata liv är jag rätt nygift (sen i mitten av mars) och vet att jag mött mannen i mitt liv, skulle inte kunna tänka mig livet utan honom. Han har samma typ av position i sitt jobb, som jag , fast i en helt annan typ av verksamhet. Det gör att jag har mer stöd hemma och det är nog min smala lycka.
Det finns naturligtvis andra lyckostunder i mitt liv.
Fick barn rätt tidigt i mitt liv (20 år) och har därför begåvats med ett antal barnbarn redan vid knappa 53 års ålder.
Mitt äldsta barnbarn, en tjej, kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag älskar henne mer än vad hon just nu vid 12 ½ års ålder kan förstå. Hennes lillebror är en tuff liten goding som är mycket mjukare än vad han vill erkänna. Jag älskar dem båda så mitt hjärta nästan brister,
Min dotter nr 2 har hittills begåvat mig med två små ljuspunkter i livet och dom fyller mig med energi, och som om det inte skulle vara nog så är jag så lycklig att det tredje lilla barnbarnet väntas till hösten och jag får glädjen att vara med om den lyckan en femte gång (känns helt otroligt).
Min "bebis" dvs min yngste har flyttat sisådär 18 mil ifrån mig och jag saknar honom varje dag, men vet att han är medveten om att jag finns med honom alltid i mina tankar och när han behöver mig.
Som om det inte år finns också min mans två yngsta hos oss varannan vecka. En tjej precis i början av tonåren och en kille som kommer ett år efter henne. Dom är mina bonusbarn i verklig bemärkelse. Han har också två vuxna (eller så) killar som jag verkligen bryr mig om och som är så himla gulliga med mig.

Sammanfattningen blir väl att jobbet just nu är bara "skit" men det privata livet är det som ändå fått mig att orka så här långt. Tyvärr är arbetet en så stor del av livet att jag inte alltid orkar tänka bort det och njuta av allt det andra jag har runt omkring mig. (Förutom familjen även några riktigt goda vänner och en stor härligt bullrig familj i övrigt bestående av syskon med familjer).
Men jag kämpar på för att uppskatta det goda och inte låta det andra ta över. Håll tummarna för att jag orkar och inte istället ger upp fastän det just nu känns som om det vore det enklaste att göra.
Kram
Mams