mammagerd

Idag känns det liiiite bättre, men inte helt ok.
Måste på nåt sätt hitta tillbaka till harmonin i livet.  Resa på mig och inte låta mig bli uträknad.
Jobbar på det........ Hoppas jag lyckas snart annars vet jag inte vad.jag ska göra.

Näe det var inte min dag idag!
Har haft samtal med min chef. Varför kan hon aldrig blanda kritik med uppmuntran? Jag VET att jag inte gör ett dåligt jobb. Att sen vi kanske behöver ändra på förutsättningar och på organisation, det är något man måste jobba på, men efter klara direktiv och med ett klart mål och det måste få ta sin tid.
Att hon sedan alltid avslutar ett liknande samtal med "det blir nog bra det här" som om det skulle vara det enda positiva hon har att komma med, gör inte saken bättre. Tvärtom det känns som om hon behandlar mig som ett barn.
Herregud, jag är "föräldralös" sen länge och har klarat mitt liv (såväl som arbetsliv) och mina barn och familj riktigt bra tycker jag. Hon behöver inte agera som "överläraren"!!!!!

Sen har jag en sur man hemma också! Det gör inte saken lättare. Han beter sig som en tjurig barnunge.

Jag är ju bara så innerligt glad att jag har min son hos mig. Och skulle vilja få vara det utan att det är annat som drar ner känslan. Han har haft ett så otroligt jobbigt år och är så sakteligen på väg att komma tillbaka till ett vettigt liv och jag älskar honom så innerligt - "min minsting".

Varför kan inte livet få vara lite lättare, varför får man aldrig bara vara oreserverat glad? Varför måste det alltid dyka upp nåt som drar ner och som får mig att känna mig som stans största looser? Jag vet inte när jag sist kände den där oreserverade lyckokänslan utan att det i bakhuvudet är något som gnager.
Snälla sluta nu....! Jag vill inte mer! Orkar inte mer! SLUTA! STOPP STOPP STOPP!!!!

När vi klagade på att det regnade när vi hade semester och var på besök hos mor och far hemma i Hälsingland, så sa alltid min kära pappa:
- Vatten behövs och tänk vad jobbigt om vi skulle behöva klättra upp och hämta det.

Mina älskade föräldrar är borta sen många år, men jag skulle ändå vilja fråga pappa:
Räcker det inte med vatten på ett tag nu?
Pappa du som. med all säkerhet, finns där uppe någonstans - kan du inte försöka skicka oss lite sol nu ett tag igen?
För det behövs ju också! Visst?

Trist väder idag, men skönt ändå att det är helg. Tid för vila och lugn, men.... Har haft en "tänkardag" idag. Det är så mycket som virrar runt i huvudet såna dagar.
Allt från min familj och mina närmaste till sånt som händer i övriga "världen".
Mycket har jag tänkt på den "lilla" tjejen som blev mördad i Stureby. En sån oerhörd tragik. Jag tror inte att någon som inte själv varit med kan inse eller sätta sig in i hur det måste kännas för dem som "drabbats" och med det menar jag den mördade flickans familj och närmaste. Jag orkar nästan inte tänka på hur man överlever något sånt: Jag vill inte ens veta hur jag skulle hantera om det var någon av "de mina" det hade hänt.  Jag känner verkligen med hennes familj.
Men jag tänker också på de två ungdomar som förstört hela sin framtid. Detta är något dom måste leva med i hela sitt liv - hur kan man hantera det? Dessa två ungdomars familjer är också drabbade och måste genomgå ett mindre helvete. Hur hanterar man sånt?

De bekymmer man sjävl har ter sig verkligen futtiga i sammanhanget!

Om, säger om, det finns en högre makt, må den makten bevara de mina från ondska och hemskheter!!!!!

Fick en kommentar på ett tidigare inlägg, från en av mina döttrar, "Lilla o".
Insåg då att jag måste skärpa till mig. Om jag ska blogga så får jag nog lov att göra det också :-)

Har just kommit hem från några dagars besök hos Kära Systern i Halmstad. Det har varit så mysigt. Min man gick på kurs två dagar i Falkenberg och svågern jobbade så vi hade två hela dagar bara för oss själva.

Det var skönt att komma från jobbet några dagar, men helt slapp jag inte. Min chef ringde så klart och gnällde och jag var tvungen att fixa några grejer på distans. Dessutom något som faktiskt var ett resultat av hennes beslut och inte av mitt.

Det är iofs vanligt, hon beslutar men vill sen inte stå för beslut som är lite obekväma utan hänvisar då till mig - jag orkar bara inte med henne.

Nu lovar jag i varje fall att jag ska bli lite flitigare vid tangentbordet och skriva oftare.

Kram