mammagerd

Näe det var inte min dag idag!
Har haft samtal med min chef. Varför kan hon aldrig blanda kritik med uppmuntran? Jag VET att jag inte gör ett dåligt jobb. Att sen vi kanske behöver ändra på förutsättningar och på organisation, det är något man måste jobba på, men efter klara direktiv och med ett klart mål och det måste få ta sin tid.
Att hon sedan alltid avslutar ett liknande samtal med "det blir nog bra det här" som om det skulle vara det enda positiva hon har att komma med, gör inte saken bättre. Tvärtom det känns som om hon behandlar mig som ett barn.
Herregud, jag är "föräldralös" sen länge och har klarat mitt liv (såväl som arbetsliv) och mina barn och familj riktigt bra tycker jag. Hon behöver inte agera som "överläraren"!!!!!

Sen har jag en sur man hemma också! Det gör inte saken lättare. Han beter sig som en tjurig barnunge.

Jag är ju bara så innerligt glad att jag har min son hos mig. Och skulle vilja få vara det utan att det är annat som drar ner känslan. Han har haft ett så otroligt jobbigt år och är så sakteligen på väg att komma tillbaka till ett vettigt liv och jag älskar honom så innerligt - "min minsting".

Varför kan inte livet få vara lite lättare, varför får man aldrig bara vara oreserverat glad? Varför måste det alltid dyka upp nåt som drar ner och som får mig att känna mig som stans största looser? Jag vet inte när jag sist kände den där oreserverade lyckokänslan utan att det i bakhuvudet är något som gnager.
Snälla sluta nu....! Jag vill inte mer! Orkar inte mer! SLUTA! STOPP STOPP STOPP!!!!